Tack M.S. för den excellenta översättningen av den här artikeln till svenska.
Orginalet hittar ni här: http://www.nytimes.com/2007/09/23/nyregion/nyregionspecial2/23Rparenting.htm?_r=1
När en förälder sliter av bandet till den andra
Det är en tid av glädje i Joe Rabiega’s liv. Vid 31 års ålder har han ett bra arbete som forskningskoordinator på University of North Carolina i Chapel Hill. Han är lyckligt gift och känner sig särskilt gynnad för att hans fru sedan fem år är gravid med deras första barn.
Han hoppas kunna ge det barnet en lyckligare barndom än han själv hade. Mr. Rabiega’s föräldrar skilde sig när han var 8 år och det var meningen att de skulle ha gemensam vårdnad. Han berättar att hans pappa, en lastbilschaufför med alkoholproblem, gjorde allt han kunde för att vända sonen mot mamman och slutligen helt sluta träffa henne.
”Han trakasserade min mor till att ge upp vårdnaden”, säger han. Under den tid han fortfarande fick träffa sin mamma var han tvungen att vänta vid telefonen för att ta emot pappans samtal varje eftermiddag kl. 4 och kl. 8 varje morgon. Han berättar att hans pappa dresserade honom i att spionera på sin mammas köpvanor och umgänge.
”Hans förmåga att manipulera henne var så slugt att det aldrig kunde bli anmält och tas upp i en rättegång”, berättar han in en telefon intervju. ”Hans hot om våld hindrade henne att någonsin få mig.”
Han berättar att i flera års tid, upptill tonåren, träffade han inte sin mamma och trodde på allting som hans far sa. ”Han tog mig till polisen och uppgav att min mamma hade övergett mig – trots att det var en total lögn. ”Han övertygade hela grannskapet om att min mamma inte ville ha mig längre”, berättar Mr. Rabiega.
Mr. Rabiega säger, ”han fick mig helt säker på att utan honom hade jag ingen”. ”När han hade druckit tog han sin pistol och hotade med att ta livet av sig om jag lämnade honom.”
Det var inte förrän Mr. Rabiega blivit vuxen som han började se sin mamma i ett annat ljus. ”Hon arbetade som sömmerska in en textilfabrik utan att ha gått ut grundskolan. ”Hon var svag, hade ingen som stöttade henne, inga pengar, ingen utbildning och inga resurser att kämpa för mig”, säger han. Vid ett tillfälle gjorde hon ett självmordsförsök.
Mr. Rabiega är en av 40 intervjupersoner i en ny bok av Amy J. L. Baker, som handlar om föräldrar som vänder sina barn mot den andre föräldern, ”Adult Children of Parental Alienation Syndrome”, Vuxna Barn med Föräldrar Alienations Syndrom. Dr Baker, Chefsforskare vid Vincent J. Fontana Center for Child Protection på New York Foundling, avslöjar inte intervjupersonernas riktiga namn. Men Mr. Rubiega (kallad Jonah i boken), har gått med på att hans riktiga namn omnämns i denna artikel. ”Om det kan hjälpa människor, är det värt det” säger han. ”Jag gör en tydlig jämförelse mellan vad jag gick igenom och människor som blivit kidnappade och hjärntvättade.”
Många människor skulle hålla med om att en förälder har makten att vända barnet mot den andre; men att klassificera detta beteende om ett syndrom för mental ohälsa, som Dr. Baker gör, har tidigare mötts av stark kritik.
Dr. Baker’s bok är en akademisk skrift som nära beskriver de berättelser som 40 intervjupersoner mellan 19-67 år berättar då de upplever en orättvis manipulering av en förälder. Det är ett försök att avdramatisera ämnet. Liknande anklagelser av sådan manipulation har förekommit i vårdnadstvister bland celebriteter såsom mellan Wood Allen vs Mia Farrow och Alec Baldwin vs Kim Basinger.
Det finns ingenting av detta i Dr. Baker’s bok som även innehåller en 7-sidig källförteckning över akademisk forskning. Istället beskriver hon berättelser ur vanliga människors liv, såsom Mr. Rabiega, som kämpar ända upp i vuxen ålder med de skador som orsakats av att ha blivit manipulerade till att hata en av sina föräldrar. Medan den största delen av forskningen på detta ämne har fokuserat på barn, handlar Dr. Baker’s bok om dessa barn sedan de uppnått vuxen ålder. En viktig fråga hon ställer är: Blir några av dessa barn medvetna om vad de blir utsatta för? ”Det kan jag svara ja på”, säger hon. ”Jag kan inte säga ur utbrett det är men jag har hittat många människor.”
En del av det som framkommer undergräver tidigare forskning. När terapeuter först började beskriva beteendet på 1980-talet talade de huvudsakligen om mödrar som manipulerade i syfte att bestraffa fädrar. Detta kritiserades av vissa kvinnogrupper. De avvisade syndromet som någonting som kokats ihop av advokater för våldsbenägna fädrar för att öka sina chanser i vårdnadsprocesser.
Dr. Baker säger att hennes forskning – både inför boken och med flera hundra intervjuer gjorda över de senaste fem åren – visar på att både mammor och pappor kan vara lika benägna att manipulera. ”Det är verkligen 50/50”, säger hon.
Ett annat mönster som tydliggjordes från intervjupersonerna: 75 procent var skilsmässobarn, och 58 procent var själva skilda; 70 procent led av depression; 35 procent utvecklade drog- och alkoholproblem. Dessutom möjligen det sorgligaste av allt: hälften av de 28 som själva var föräldrar sa att de kände främlingskap inför sina egna barn.
Dr. Baker tror att beteendet är tillräckligt utbrett för att kvalificeras som ett syndrom i ”Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders”. Bibeln för American Psychiatric Association. Även om det inte kommer att hända inom en snar framtid – manualen kommer inte att revideras förrän 2012 – hoppas hon att hennes forskning kommer att bidra till att de socionomer och terapeuter som utreder vårdnadstvister blir mer medvetna. ”Om du tror att det är möjligt för ett barn att bli hjärntvättat av en förälder är arbetet för utredare i vårdnadsärenden mycket svårare”, säger hon.
Utmaningarna i sådana fall kan bli skrämmande. Hur kan du veta vilken förälder som är föremål för föraktet eller är den som utövar den psykiska misshandeln och förtjänar att bli föraktad? ”Det krävs mycket utredande och det finns inget definitivt verktyg”, säger Dr. Baker.
En del av styrkan i utredningen saknas i hennes forskning. Dr. Baker intervjuade inte föräldrarna för att få deras version av händelserna. Inte heller konsulterade hon de oberoende källor som domstolsbeslut för att bekräfta berättelserna. ”Jag gjorde vad jag kunde”, säger hon. ”Detta är bara en analys. Det är ett nytt område med väldigt lite tidigare forskning. Syftet är att ge dessa människor en röst som inte blivit hörda.”
Det är också väldigt svårt att få människor att tala öppet om dysfunktionella familjer. Mr. Rabiega var villig att berätta delvis för att båda hans föräldrar är döda.
Han säger att han återupptog relationen med sin mamma vid 20-års ålder. Men att hans fars ”hjärntvättning” hade varit för stark och han kunde inte helt komma ifrån det. ”Det var svårt för mig att älska min mor helt och hållet”, säger han. ”Om hon behövde min hjälp med något eller behövde pengar, så ville jag inte och blev arg. Min far inpräglade en sådan avsky och förakt i mig som höll sig kvar och förorenade vår relation.”
Tio år i terapi hjälpte, säger han, och så gjorde hans fru och religionen. ”Det hjälpte när jag återknöt banden med min mor, hon lade ingen skuld på mig”, säger han. ”Hon upprepade gång på gång att det var min fars fel och jag hade inte haft något val.”
”Tyvärr, var det mycket jag kom till insikt med efter min mors död.”
